Ung Singelmamma & Företagerska

Karriär eller barn, eller företagerska? 24 September, 2008

”Är man lycklig som småbarnsförälder?” ställde en bloggare sig frågan.
Påhoppad av elaka kommentarer om hur dum frågan var, och hur ignorant kokad hon var som person att ens ställa den frågan.

Är hon verkligen det?
Jag tycker att frågan är högst relevant!  Är småbarnsföräldrar lyckliga?
Överallt hittar man gnälliga småbarns föräldrar som tjatar om hur LITE de får sova och hur LITE egentid de får.
Ute träffar man på föräldrar som ryter åt sina barn, skriker ”nu skärper du dig” och barnvagnar som raskar fram i en aggressiv takt.
(för inte lägger man märke till de lyckliga, tysta föräldrarna som står och pussar gott på sina barn i bakgrunden)
Är det verkligen inte relevant att ställa sig frågan: ”Är dessa människor lyckliga”?

Hur skall en person som ännu inte skaffat sig barn, verkligen VETA hur det är?
Hur skall personen kunna veta att när denna 12 kilos klump av ren skär kärlek kastar sig om halsen och skriker ”mamma”, eller kryper ner hos dig i sängen och borrar sig tätt tätt intill dig för att få trygghet får dig att känna något som inte ens går att beskriva med ord.

En känsla som du aldrig tidigare känt, som du aldrig tidigare kunnat föreställa dig fanns.
En känsla av en kärlek som är starkare än någonting annat.
En känsla som får dina ögon glänsa med tårar av lycka och din kropp att fyllas av värme.
En kärlek till sitt barn är större än något annat, och JA den gör dig lycklig!

Småbarns föräldrar är inte lyckligare eller olyckligare än någon annan, vi har dock fått möjligheten att uppleva en känsla av ren villkorslös kärlek, och den är värd mer än något annat.

Så vad är det då som gör att vi kvinnor väljer att göra karriär i stället för att stanna hemma med våra barn?
Möjligen har vi funnit svaret i eget företagande?  För om vi kvinnor kan vara, chaufförer, kockar, personliga assistenter och förebilder i hemmet – Varför kan vi då inte vara det på arbetsmarknaden?

Ensam är stark - HA! 11 September, 2008

Jag går i flyttankar.
För ärligt talat, om några år är tiden av ”flyttbarhet” borta.
Sonen börjar skolan, får vänner och en åsikt.
Dessutom börjar vår trerumslägenhet kännas trång. Även om det bara är 3 åringen och jag så skulle jag vilja påstå att den lilla 14 kilos klumpen (sonen alltså) tar upp mer tid än ett tiomannaföretag och en rottweiler tillsammans.
Daglig motion och motivation är tydligen a och o när det kommer till tre åringar.

Trots att det skulle vara ett superbt tillfälle för mig och sonen att vidga våra vyer så hindras vi av samhället, och med samhället menar jag min mamma och bekanta (läs: förr kända som vänner).
Mina glada nyheter bubblar ur munnen på mig: ”Jag fungerar på att flytta upp till Stockholm”.
Varpå jag möts av: ”Vad heter han?”Tydligen behöver jag en karl som lockbete för att få flytta.
Precis som jag behöver en karl för att kunna försörja mig, eller bättre upp- för att driva ett företag!
I vilken situation man än befinner sig så anses man vara svag som kvinna på egna ben.  Eller så hyllas man av en entusiastisk publik med vridna leenden.

Singelmammor hyllas som starka självständiga kvinnor som gör ”ett otroligt jobb”.  Trots detta så vill tv programmen inget hellre än försöka återskapa ”kärnfamiljen”.
Som Nina i årets Ensam mamma söker sa: ”Efter sommaren så är jag kanske inte ensamstående mamma längre!”
(Sarkastiskt jubel!)
Vad i h-vete har hänt med konceptet: Ensam är stark!

Nya cirkusen har kommit till stan - Singelmammorna 27 Augusti, 2008

Över en halv miljon såg premiären av SVT:s nya dokumentär ”singelmammor”.
Tittare beskriver programmet som innehållslöst, och jag kan inget annan än hålla med.

Exakt HUR intressant är en singelmammas vardag?
Inte alls!
I SVT:s nya satsning får man följa två tillsynes vardagliga kvinnor/mammor som får dra hela lasset istället för att dela detta med en man.
Intressant? Knappast!
Sedan är där Joni.
Joni, singelmamma nummer tre, som i mina ögon är en av dessa kvinnor som står för ensamståendemammors negativa betydelse.
En hjälplös kvinna som flyttar runt utan fast bostad tillsammans med sitt barn. En kvinna som anser att hon borde få en eloge för att hon ”gjort det rätta” och lämnat sin man, vilket i sin tur borde ge henne förtur på bostadsmarknaden i Stockholm.
Då socialen inte tycker att ensamstående är en skälig orsak till detta blir hon förtvivlad och beklagar sig framför SVT:s kameror: ”Är jag inte tillräckligt utsatt?”.

Jag blir trött!
Hur vore det att uppmärksamma de politiska orättvisor som finns i svensk familjepolitik? Singelföräldrar (inte bara mammor) som inte kan arbeta med vad de utbildat sig till på grund av att barnomsorgen endast erbjuds på kontorstid.
Eller de pappor som dagligen tvingars kämpa för att få träffa sina barn, detta på grund av en dålig separation.
Varför inte en dokumentär – ”Hur mår BARNEN i ett varannan veckas boende”?

Om den separerade familjen skall vara det nya experimentet som sätts under kameralinsen borde det då inte leda till något gott, en förändring, i stället för en svensk befolkning som sitter och somnar i soffan måndagar kl 21.35?

“Du har fått sparken!” 27 Juni, 2008

Då jag anställde för första gången var det svårt. Hur agerar man som chef vid 22 års ålder till en 30 år äldre kvinna?
Vi arbetade då jämnsides i en butik på mindre ort och kom nära varandra, som anställda gör, inte som chef och anställd.
Det kändes dock bra för det behövde inte vara så konstlat och stelt som man själv minns att det var så chefen kom in när man själv var ansälld.

Igår var det dags att säga upp henne på grund av arbetsbrist. Jag har beslutat att göra mig av med mitt första företag för att till 100 % kunna satsa på visingelforaldrar.se då det är med det jag trivs och älskar att arbeta.
Det är vad jag brinner för, och det är det var det som var viktigast för mig när det kom till att bli företagerska.

Trots att min anställda varit väl informerad om läget en längre tid, då jag alltid varit öppen med mina avsikter, då detta känns ärligare satte hon sig på tvären.
Fruktansvärt besviken blev jag. Antar att jag har mig själv att skyllda då jag byggt en relation i stället för att agera chef?
Hur skall dock en chef agera? Måste man vara ensam och olycklig på toppen?

Torsdags krönika - Mot månen! 25 Juni, 2008

Jag är annorlunda.
Inte nog med att jag är en utböling då jag vid 22 års ålder lämnade ett stormigt förhållande och bestämde mig för att uppfostra sonen helt själv, jag är företagerska också.
Ingen av dessa beslut har varit avgörande i mitt liv.
Aldrig var där ett ”my god – detta är ett livsavgörande ögonblick”, utan enbart självklara beslut mot de mål som jag sedan min barndom byggt upp för mig själv.

”Satsa på månen så når du trätopparna”, sa alltid min mamma till mig när jag var liten.
Visst gör jag det! Jag kastar mig ut i en mansdominerad värld och kallar mig själv för företagerska.

                 För några månader sedan var jag på ”Maud Olofssons ambassadör möte” tillsammans med 800 andra kvinnor.
I mina ögon har alltid ett företag styrts av en girig surgubbe iklädd en för trång kostym med näsan i vädret. För en stund blev jag glatt överraskad då jag hade 800 välklädda förväntansfulla kvinnor framför mig.
Besvikelsen kom flödande när några av dem öppnade munnen, där var han igen – surgubben. Denna gång iklädd ett par bröst och ett rött läppstift.
Jag menar, all heder åt kvinnor som vill starta och driva företag MEN är det inte det som är vitsen?
                 Vi är kvinnor, de är män! Marknaden behöver kompletteras, vi behöver komplettera varandra för att uppnå en så stor och varierad som möjligt.
Vad är det då som får dessa kvinnor att efterstäva suragubbe- idealet? Marknaden behöver inte karlar utan kuk! Marknaden behöver kvinnor, med kvinnliga idéer och kvinnligt tänkande.
Att vara företagerska ska inte handla om att sätta sig själv på piedestal eller att försöka bevisa någonting.
            ”So what” om du har ungen under armen och kräk på skjortan?!
Att vara företagerska är att vara kvinna, syster, dotter och mamma samtidigt som man arbetar med något man tror på, och gör en lycklig. Det skall inte vara ett livsavgörande ögonblick, men det skall få dig att vilja satsa mot månen!

Amalia Nelson
www.visingelforaldrar.se

Lanseringen av Sveriges första… 02 Juni, 2008

Idag lanserar vi Sveriges första familjesajt för singelföräldrar på internet.
http://www.visingelforaldrar.se

Känns lite häftigt. Om jag tar ett steg tillbaka och tänker på för två år sedan då jag först blev ensamstående med en 8 månades bebis, så blir jag väldigt stolt över mig själv.
Att komma på en ide och sedan slå den i slaget och se den växa och bli till verkligenhet - det är mäktigt det!

Att vara chef? 29 Maj, 2008

Ibland känner jag mig som en slit och släng vara.
Tjejen ringer från butiken och har frågor kring det ena och det andra. Jag behöver åka dit. Beställningar skall göras och papper skall hämtas.
     Mannen ringer från andra sidan Sverige ang det andra företaget och vad som skall förberedas inför mötet i kväll.
Om 2 timmar måste jag hämta sonen hos dagmamman.
Alla drar och sliter i mig…

Är det detta som är att vara chef?